Förord till boken Elli Hemberg 1896-1994 En konstnärsbiografi

Komposition i målat trä (1957)
Komposition i målat trä (1957)

”Stockholmsläkares fru i tävlan med konstnärer. Fick sälja sitt förslag till krematoriedekoreringen”. För varje gång jag läser detta förtjusta utrop i Stockholms-Tidningen, 1938, ju mer djävulskt tycks det mig. ”Stockholmsläkarens fru” är Elli Hemberg, 42 år gammal och sedan 16 år en regelbundet utställande konstnär, utbildad både hos Carl Wilhelmson och i Paris. Konstnär, men också gift med en läkare. Alltså inte konstnär, utan hemmafru, enligt tidens borgerliga logik.

Detta könets Moment 22 är, som jag ser det, egentligen den enda orsaken till att ett av våra främsta konstnärskap under 1900-talet aldrig riktigt fått den uppmärksamhet och genomlysning som det förtjänar, liksom orsaken till att man på allvar faktiskt kunde tala om ett ”genombrott” 1972, när Elli Hemberg var 76 år gammal. Det är bara att vara tacksam – både för vår och hennes egen skull – att det då återstod hela tjugotvå år av intensivt skapande innan hennes bortgång vid nära 98 års ålder 1994!

Virvelvind (1970), ingången till Riksarkivet i Stockholm
Virvelvind (1970), ingången till Riksarkivet i Stockholm

Tankarna går helt naturligt till fransk/amerikanskan Louise Bourgeois, som först efter sin makes bortgång — när hon själv närmade sig 70-årsåldern och alltså inte längre var ”hemmafru” — får sitt genombrott och nu, vid 96 års ålder, fortfarande är fullt verksam! Och precis som Louise Bourgeois självfallet hade många decennier av enastående konstskapande bakom sig när det sena ”genombrottet” kommer, så visar Elli Hembergs oeuvre på en fenomenal självständighet, kontinuitet och ändå variation under mer än 70 år av otroligt målmedvetet och underbart envist arbete. Jag skulle med lätthet kunna välja ut ett flertal av hennes förbluffande väldefinierade verkgrupper och skriva under på Carlo Derkerts uttalande att ”om Hemberg varit man, hade hon varit erkänd som en av Europas stora arkitekter”. Det enda jag skulle behöva göra är förstås att byta ut ordet ”arkitekt” mot ”konstnär”.

En hel del har gjorts under åren, både under och efter Elli Hembergs sista levnadsår, för att ge henne hennes välförtjänta plats i den svenska 1900-talskonsten. Jag är övertygad om att den här boken innebär ännu ett viktigt steg på den vägen.

Läs och inte minst titta och njut – ingen hade sådan rytmkänsla som Elli Hemberg – färgrytm, formrytm!

Lars Nittve